Men livet går vidare...

Tack och lov, jag känner sådan tacksamhet för att jag har mina vänner, jag har mina fina barn och min familj, jag har ett arbete, jag bor i mitt lilla fina hus. Det finns massor av saker att räkna upp som jag är tacksam för. Men lite gnällande måste jag komma med, det är så jäkla irriterande att jag har ett område under vänster öga som beter sig som det skulle leva ett eget liv. Nervryckningar heter det visst, känner mej som ett halvsju när jag sitter och jobbar och det rycker oavbrutet i ansiktet. Tur att det inte sitter någon annan karl mittemot, då skulle han fundera om jag totalt drabbats av förvirring, sitt a och flirta på jobbet mitt på ljusa dagen....men varför inte det kanske vore trevligt med ett jobb kuttrasju. Hmm Men med närmare eftertanke...vem tusan skulle det vara!!! Nä jag får väl sitta är jag och rycka tills det går över.


Nu har jag tilldelat min 14 åriga dotter sitt första utegångsförbud, kände 2 sekunders pondus som hon snabbt tog död på, då hennes kommentar var...ok det går bra vi tänkte ändå bara vara hemma och inne och mysa, titta på lite film och sånt :-( JAHA!!!! Snacka om att det kriget och slaget det vann hon överlägset.
Hur skall man få tonåringar att förstå att man ska inte vara ute kl 23,10 nere på stan även om det bara är "men mamma" vi gick ifrån donken och genom stan. Phuuu inte vet jag hur man skall göra, men jag skrämde dom trodde jag genom att skicka ner pappan i huset att hämta upp dom och skjutsa alla hem till sig, där dom borde varit för flera timmar sedan.


Nöjd i köket gick jag och tänkte HA!, nu är det inte så kul kan jag tro. Tjoff 10 min senare dundrar 2 tonåringar och en vuxen karl genom dörren gapflabbandes.....men hallå!!! Vad hade jag missat nu????
Nä det här att vara förälder det är inte en dans på rosor ibland, men oftast är det bara alldeles underbart.
Sen att pappan i huset har svårt att skälla gör inte saken lättare. grrr!!! Barn är underbara och faktiskt gubben min med. Men nog skulle jag behöva få komma ifrån en dag eller två :)